Europeiska unionen upprättades genom Maastrichtfördraget 1993. I fördraget framställs den som "en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken". Den vilar på tre "pelare", varav den första omfattar den "traditionella" gemenskapsdimensionen (den gemensamma jordbrukspolitiken, transporter, den inre marknaden osv.), den andra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den tredje polissamarbetet och det rättsliga samarbetet. Den andra och den tredje pelaren skiljer sig från den första genom de bestämmelser som gäller för dem.

Europeiska gemenskapen upprättades genom Maastrichtfördraget och ersatte Europeiska ekonomiska gemenskapen. Den omfattar bland annat följande områden: jordbruk, tullunion, miljö, transporter, konkurrensfrågor, fri rörlighet för personer, konsumentskydd, den monetära politiken, den gemensamma handelspolitiken osv. Dessa politikområden utgör tillsammans den så kallade första pelaren (eller gemenskapspelaren). I denna pelare ingår inte den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken eller polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet för vilka andra bestämmelser gäller.

Maastrichtfördraget undertecknades den 7 februari 1992 och trädde i kraft den 1 november 1993.

I det samlas - under namnet Europeiska unionen - gemenskapen, den gemensamma utrikes - och säkerhetspolitiken samt samarbetet om rättsliga och inrikes frågor (RIF). Genom fördraget upprättas Ekonomiska och monetära unionen (EMU) med en gemensam valuta (euron). Dessutom stadfästs begreppet unionsmedborgarskap och Europaparlamentet ges rätt till ett ökat deltagande i

lagstiftningsprocessen genom medbeslutandeförfarandet (rådet/parlamentet) i en rad frågor.

Amsterdamfördraget undertecknades den 2 oktober 1997 och trädde i kraft den 1 maj 1999. Det innehåller ändringar av Maastrichtfördraget bland annat med tanke på den kommande utvidgningen av Europeiska unionen. Bland annat införs en flexibilitetsklausul som på vissa villkor möjliggör ett närmare samarbete mellan vissa medlemsstater, och en del av de områden som omfattas av den tredje pelaren överförs till den första pelaren (gemenskapspelaren) bland annat när det gäller fri rörlighet för personer. Det innehåller också bestämmelser om en sysselsättningspolitik för gemenskapen, principen om medborgarnas tillgång till institutionernas handlingar samt utökar medbeslutandeförfarandena och de fall där rådet skall fatta beslut med kvalificerad majoritet utvidgas.

Syftet med subsidiaritetsprincipen är att säkerställa att besluten fattas så nära medborgarna som möjligt genom att man ständigt kontrollerar att den åtgärd som skall vidtas på gemenskapsnivå är motiverad i förhållande till de möjligheter som erbjuds på nationell, regional eller lokal nivå. I praktiken är det en princip enligt vilken unionen � med undantag för de områden där den är ensam behörig - endast fattar beslut om dess åtgärd blir mer verkningsfull än en åtgärd på nationell, regional eller lokal nivå. Den har ett nära samband med proportionalitetsprincipen enligt vilken unionens åtgärder inte bör gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i unionsfördraget.

Europaparlamentet samlar företrädare för 370 miljoner medborgare i Europeiska unionen. De väljs i direkta allmänna val sedan 1979 och är i dag 626 till antalet, fördelade i enlighet med medlemsstaternas invånarantal med en fördelning som har korrigerats till fördel för de länder som har minst befolkning.

Europaparlamentets viktigaste uppgifter är följande:

· Det samarbetar på olika sätt med rådet i lagstiftningsprocessen, ofta som medlagstiftare.

· Det utöver kontroll över unionens verksamhet genom att godkänna Europeiska kommissionen (och har möjlighet att klandra den) samt genom skriftliga eller muntliga frågor till kommissionen eller rådet.

· Det delar budgetmakten med rådet genom att rösta om den årliga budgeten, göra den verkställbar genom att ordföranden undertecknar den och kontrollera hur den utnyttjas genom att rösta om ansvarsfrihet för kommissionen.

Parlamentet får tillsätta tillfälliga undersökningskommittéer vars befogenheter inte begränsas till gemenskapsinstitutionernas verksamhet utan även kan gälla medlemsstaternas åtgärder vid genomförandet av gemenskapspolitiken.

Ledamöterna väljs genom nationella eller regionala förteckningar beroende på land.

Europeiska unionens ministerråd är Europeiska unionens viktigaste beslutsfattande institution. Det består av de ministrar från de 15 medlemsstaterna som är ansvariga för de frågor som står på dagordningen för ett visst möte: utrikesärenden, jordbruk, industri, transport osv. Ordförandeskapet i rådet utövas av varje medlemsstat i sex månader åt gången. Besluten förbereds av Ständiga representanternas kommitté (Coreper), som företräder medlemsstaterna, biträdd av arbetsgrupper som består av tjänstemän från de nationella förvaltningarna. Coreper verkställer även de uppdrag som rådet ger.

Rådet beslutar med kvalificerad majoritet eller enhällighet i enlighet med den rättsliga grunden för den rättsakt som skall antas. Inom Europeiska gemenskapen gäller oftast bestämmelsen om kvalificerad majoritet.

I procedurfrågor fattas besluten med enkel majoritet.

Europeiska kommissionen är en institution som har befogenhet att ta initiativ, genomföra, förvalta och kontrollera. Den företräder gemenskapens allmänna intresse.

Kommissionen skall bestå av ett kollegium med 20 oavhängiga ledamöter (två från Frankrike, Förenade kungariket, Italien, Spanien och Tyskland och en ledamot från vart och ett av de övriga medlemsländerna) varav en ordförande och två vice ordförande. Kommissionen utses för en tid av fem år i samförstånd mellan medlemsstaterna och skall godkännas vid en omröstning i Europaparlamentet, som den ansvarar inför. Kommissionärskollegiet biträds i sitt arbete av en administration som består av generaldirektorat och specialiserade avdelningar vars personal huvudsakligen finns i Bryssel och Luxemburg.

Europeiska gemenskapernas domstol består av 15 domare biträdda av nio generaladvokater som utses för en tid av sex år av medlemsstaterna i samförstånd. Domstolen har två huvudsakliga uppgifter, nämligen att kontrollera att de rättsakter som antas av de europeiska institutionerna och regeringarna är förenliga med fördragen, att på begäran av en nationell domstol uttala sig om tolkning eller giltighet av gemenskapsrättens bestämmelser.

Domstolen biträds av en förstainstansrätt, som inrättades 1989. Den har särskilt ansvar för att handha administrativa tvister i de europeiska institutionerna och tvister som har anknytning till gemenskapens konkurrensregler.

Revisionsrätten består av 15 medlemmar som utses för sex år av rådet som skall fatta sitt beslut enhälligt efter att ha hört Europaparlamentet. Revisionsrätten skall pröva om unionens inkomster och utgifter varit lagliga och korrekta och om den ekonomiska förvaltningen varit sund.

I gemenskapssammanhang hänvisar man till de tre pelarna i Fördraget om Europeiska unionen för att ange de tre kategorier mellan vilka fördelas de olika områdena inom vilka unionen ingriper i olika hög grad och på olika sätt:

Skillnaden mellan de tre pelarna rör i huvudsak de bestämmelser som gäller för dem. Den första pelaren faller under gemenskapsmetoden, den andra och den tredje pelaren faller under den så kallade mellanstatliga metoden.

Med gemenskapsmetoden avses den institutionella metod som gäller inom Europeiska unionens första pelare. Den bygger på integrationstanken och kännetecknas framför allt av följande:

Den metod som gäller för den andra och den tredje pelaren ligger nära den så kallade mellanstatliga metoden, men skiljer sig dock från den genom att kommissionen delar initiativrätten med medlemsstaterna, att parlamentet informeras och rådfrågas och att rådet kan anta bindande rättsakter. Vanligtvis fattar rådet beslut med enhällighet.