Samtyckesförfarandet innebär att rådet måste erhålla parlamentets samtycke innan vissa viktiga beslut kan fattas. Parlamentet kan godta eller förkasta förslaget, men får inte föreslå några

ändringar. Samtyckesförfarandet tillämpas främst för anslutning av nya medlemsstater och vissa internationella avtal. Det krävs även för frågor som gäller medborgarskap, Europeiska centralbankens särskilda uppgifter, ändringar av stadgarna för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, struktur- och sammanhållningsfonderna samt det enhetliga förfarandet för val till Europaparlamentet.

I och med Amsterdamfördragets ikraftträdande krävs dessutom Europaparlamentets samtycke för sanktioner när en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de grundläggande rättigheterna.

Se också

Europeiska unionens råd
Europaparlamentet

Stabilitets- och tillväxtpakt

Stabilitets- och tillväxtpakten har samband med den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) som inleddes den 1 januari 1999. Den syftar till att säkerställa att medlemsstaternas ansträngningar i fråga om budgetdisciplin kommer att fortsätta sedan den gemensamma valutan har införts.

Stabilitets- och tillväxtpakten ger rådet möjlighet att införa sanktioner om en deltagande medlemsstat underlåter att vidta de åtgärder som krävs för att få situationen med alltför stora underskott att upphöra.

Se också

Ekonomisk och monetär union (EMU)

Stadgan om de grundläggande rättigheterna

I stadgan om de grundläggande rättigheterna samlas de grundläggande rättigheter som gäller på unionsnivå i en enda text för att göra dem synligare, högtidligare och mer erkända. Stadgan grundas på gemenskapsfördragen, de internationella konventionerna som exempelvis Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och den europeiska sociala stadgan samt medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.

Stadgan antogs den 18 december 2000. Ett eventuellt införlivande av den i fördragen är en av de frågor som konventet bör diskutera.

Se också

Unionsmedborgarskap

Subsidiaritet och proportionalitet

Syftet med subsidiaritetsprincipen är att säkerställa att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt genom att regelbundet kontrollera huruvida åtgärder på gemenskapsnivå är motiverade mot bakgrund av de möjligheter som finns på nationell, regional eller lokal nivå. Principen innebär i praktiken att unionen endast skall vidta åtgärder (förutom på områden där den är ensam behörig) om dessa är mer effektiva än sådana åtgärder som vidtas på nationell, regional eller lokal nivå. Subsidiaritetsprincipen hänger nära samman med principen om proportionalitet, som säger att åtgärder som vidtas av unionen inte skall gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå fördragets mål.

  Åter till innehållsförteckningen